Kulturförsvaret podcast
by Ulla Berg Svedin
Kulturförsvaret podcast
Vad vill arbetarrörelsen med konsten, kulturen och folkbildningen?
Lyssna även på våra tidigare poddar inför valet 2022.
Läs mer på kulturforsvaret.se
Kulturförsvaret podcast
Vad vill arbetarrörelsen med konsten, kulturen och folkbildningen?
Lyssna även på våra tidigare poddar inför valet 2022.
Läs mer på kulturforsvaret.se
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Kristina Alstam, forskare vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet och skådespelare. Hon driver även podden ”Med kriminella hälsningar” ”En podd om socialt arbete, svåra frågor och obehagliga sanningar.” Lyssna på en mycket insatt forskare både där och i denna intervju. Kristina beskriver sin uppväxt som klichéartad medelklass, hon blev tidigt expressiv i sina uttryck och har haft ett intresse för samhällsfrågor med vänsterperspektiv sedan tidig ålder. Något som först ledde till en skådespelarutbildning och karriär med en masterexamen i Helsingfors. Där bildade hon tillsammans med några klasskamrater som var kvinnor och, som hon, kände sig exkluderade en fri professionell grupp, ”Subfrau”. De undersökte könsroller mycket praktiskt via metoden ”Drag King”, alltså att klä sig, sminka sig och föra sig som män. Hör Kristina berätta om hur de upptäckte det ”maskulina kapitalet.” De reste med en snabbt hopfogad föreställning och ett självförtroende bättre än materialet till Kvinnoteaterfestivalen i Haparanda/Torneå och vann Stora publikpriset. Kristina tröttnade på att som skådespelare komma sist in i processen, bytte bana, utbildade sig till socionom och började forska. Hon upptäckte tjusningen i att följa spår. Hon blev inbjuden till ett projekt om förebyggande och främjandearbete i förorten och då var steget inte långt till frågor om kriminalitet och den segregerade staden. Hon har studerat ett arbete i Lövgärdet, en förort till Göteborg som brukar kallas ”utsatt”, men som forskarna benämner ”eftersatt”. Där bedriver man ett demokratiarbete med utgångspunkt i skolan och barnen. Kristina beskriver detta i vårt samtal. Hon har också följt ett brottsförebyggande arbete i en annan förort, Hjällbo, som då är ett av fyra områden i Sverige i studien. Kristina talar om föreställningarna om förorten som både demoniserande och romantiserande. Hon delger resultaten till allmänheten på olika sätt till exempel i poddform, och undervisar. Vi talar om arbetarrörelsen och synen på konst, kultur och folkbildning. Kristina menar att vi måste skilja på rörelsens folk, de som bär upp kulturlivet i landet i föreningar och kulturhus och ledningen. Hennes förtroende för de förstnämnda är stort, hon ser att folket värnar om både konsten, kulturen och folkbildningen, men att ledningen gjorde ett stort misstag när de gjorde sig av med arbetarpressen. Hör mer om detta, om hur hon ser på klassbegreppet i dag, politikens förhållande till forskningen, dess förslag till lösningar och åtgärder på hennes område och mycket mer i samtalet. Kristina: ”Det är inte säkert att vi kan rädda Lövgärdet genom att de får se barnteater. Men, varför ska inte alla barn ha samma rättigheter? Det är där samtalet måste börja. Hur kommer det sig att vi har genererat en sådan struktur och en sådan föreställning om konst och kultur som gör att du måste vara bättre bemedlad för att kunna välja konst och kultur? Du måste ha möjlighet att både välja och välja bort. Jag ifrågasätter också föreställningen att det skulle ha funnits ”en bildad borgerlighet” När var de intresserade av bildning för alla? Det har varit ett sätt för arbetarklassen att resa sig. Det är en verklig antagonism. Det är till exempel fint att se allmänhetens stöd för Folkteatern i Göteborg!”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår podgäst Johan Bernander, skådespelare, regissör, dramatiker, tidigare teaterchef på regionteatern i Blekinge Kronoberg som nu driver Teatern i Västra Alsjö. Johan beskriver sig själv som ”en rastlös själ som de senaste fyrtio åren startat diverse mer eller mindre knasiga projekt.” Han och jag gick i samma teaterhögskoleklass i Malmö 1977-1980. Därefter sökte han sig till hemstaden Växjö för att dela med sig av kunskaper som han fått under utbildningen. Från Staffan Göthe och från Skånska Teatern i Landskrona, två inspiratörer i vår utbildning som vi enas om i samtalet gav oss en kulturpolitisk grund att stå på. Johan har sedan dess hunnit med att vara en motvillig teaterchef i Växjö, något som resulterade i att han fick en utmattningsdepression. Han hade för många uppgifter på sin lott, som så många i den kulturella världen. Det är ingen ”lyxvärld av bortskämda” precis. Johan vill trots det inte ha det ogjort då erfarenheten gett honom verktyg både som pedagog och som regissör. Han gick regilinjen efter en tid som dramaturg då han kände att han ville ta ansvar för helheten. Johan har regisserat på ett antal teatrar, sedan första uppsättningen med Staffan Göthes ”Den itusågade damen”, har han återkommit till Stadra Teater som drivs av skådespelaren Magnus Wetterholm. En liten, välbesökt och kungamedalj-belönad scen. Johan initierade också tillkomsten av Farnaz Arbabis uppmärksammade uppsättning av Utvandrarna och en uppsättning av De knutna händerna, båda av Wilhelm Moberg under sin tid som chef i Växjö och han regisserade själv en amatöruppsättning med verklighetsbakgrund om när jazzen kom till Kalmar. Alla äldre berättelser med en obehaglig aktualitet i dagens hårdnande klimat. Han fick syn på Enheduanna, världens kanske första författare, i en pjäs av Anna Hammarstedt som han regisserade för Ölands Dramatiska Teater och i Arabia Felix eller Resan till det lyckliga Arabien berättas om en man som också la grunden för vår tryckfrihetsförordning. Johan berättar om hur musiken alltid har en plats i hans skapande, om Månkören och Tom Waits orkester och om sin tid som utbildningsledare på Ölands folkhögskola. Johan växte upp på en folkhögskola där hans pappa var lärare så folkhögskolan och folkbildningen är något han håller högt och känner oro för i dag. Om allt detta och mycket mer talar vi. Om scenkonst för barn och unga som alltid har legat Johan varmt om hjärtat något som han också prisats för. Flera stipendier har det blivit, men inga långsiktiga anslag. Han föredrar ändå friheten med en egen scen i ett gammalt missionshus. Teatern i Västra Alsjö som han nu driver i föreningsform där han bland annat erbjuder musik, litteratur och folkbildning i konceptet Oväntad onsdag. 40 platser, fullsatt och utomhus, när jag var inbjuden att medverka i våras. Ett citat från en tidigare besökare lyder: ”Jag hade ingen aning om att det var just det här jag ville ha!” Ping Sophia Jarl! Johan: ”Jag blir förtvivlad när man inte tar barn på allvar. Jag vill göra sånt som stärker barns självkänsla. Jag försöker förstå att det finns nya uttryck som kan vara bra, men det får inte bli för mycket flams. Och inte förbud mot alvaret, mot att berätta om döden… Som i USA.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Carsten Brosjö, ämneslärare i teater på Estetiska programmet, lärare i estetisk kommunikation samt en flitig debattör i tidningen ”Vi lärare”, som ges ut av Sveriges lärare. Carsten växte upp i Helsingborg där han tidigt blev intresserad av att spela teater, han hade en låda med kläder och rekvisita hemma och varje lördagsmorgon underhöll han föräldrarna. Han gick kulturskola genom alla stadier i grundskolan, där kände han sig glad och blev sedd på ett sätt som han inte gjorde i mellan- och högstadieskolan där han mobbades. När det blev dags att börja gymnasiet så var estetiska programmet med teaterinriktning ett självklart val och hans mamma såg skillnaden i hans mående när han skulle i väg till skolan. När Carsten tog studenten hade Göteborgs universitet startat en teaterlärarutbildning och dit ville han för att själv kunna inspirera och stödja unga i sitt teaterskapande. Han kände att hans egna teaterlärare på kulturskolan och gymnasiet hade gett honom så mycket i livet. Vi diskuterar hur signaler från politiken, samhället, annan skolpersonal och vårdnadshavare ofta framställer Estetiska programmet som något bortkastat, en utbildning som eleverna bör välja bort för att i stället ”bli något”, att ”där går bara konstiga elever”. Det finns fördomar om att det Estetiska programmet inte ger behörighet till högskola. Detta har troligen lett till att färre söker programmet och allt färre söker den sedan 2011 och gymnasiereformen som genomfördes då. De som går estetprogrammet har till övervägande del minst en högskoleutbildad förälder och nationellt sett är det övervägande flickor och få elever med utländsk bakgrund på programmet. Carsten hänvisar till ett antal internationella studier. En av dem visar att länder lyckas bra i PISA-test värderar också estetiska ämnen och kreativitet högt. Sverige låg hyfsat till i den senaste mätningen från 2018, men ett stort antal elevgrupper, ungdomar som kom till Sverige 2015, uteslöts från att delta i proven. Men regelverket menade att de hade gått tillräckligt länge i svensk skola för att kunna delta. Riksrevisionen menar att 2018 års resultat därför bör tolkas med viss försiktighet. Vi pratar också om forskning som visar att teater och drama som skolämnen utvecklar bland annat språkförmåga och empati. Kulturskolans elever har samma sammansättning som på estetprogrammet. Kulturskolan borde, enligt Kulturskolerådet, vara kostnadsfri och lika för alla barn, men det är upp till kommunerna. Priserna varierar också. Carsten redogör vidare för forskning som visar på sambandet mellan lek, konst, kultur, lärande och utveckling, både för samhället och individen. Han har utförligt skrivit om detta ämne i "Vi lärare" Carsten berättar om Kramfors estetprogram där han arbetar på en särskild teaterinriktning som har musikalprofil, om kommunens kostnadsfria kulturskola där lärare reser ut till skolor i glesbygden och om vad ämnet Estetisk kommunikation innebär. Carsten menar att politiker och chefer bör besöka verksamheter och möta de som arbetar där för att få underlag för beslut i stället för att gissa i sådana viktiga frågor som skola och kulturskola. Carsten: ”Enligt skollagen är vår uppgift som lärare att förbereda barnen för vuxenlivet. Vi ska främja deras personliga utveckling så att de blir aktiva, kreativa, kompetenta, ansvarskännande samhällsmedborgare. De ska bli någon – inte något.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Linus Tunström, regissör inom teater, dans, film och musikal med lång erfarenhet från såväl svenskt som europeiskt kulturliv och även som VD och teaterchef för Uppsala stadsteater. Wikipedia Linus växte upp i kulturell miljö som son till två av Sveriges stora konstnärer Lena Cronqvist och Göran Tunström. Han berättar om hur han satt och tecknade på vernissager och hörde sin far läsa texter under arbete för kollegor och om hur hans lekar i hemmet med föräldrarna påverkat hans sätt att ta sig an arbetet som regissör. Linus beskriver sig som en nyfiken person med lust att lära nytt. Vi får följa hans utveckling från ung regiaspirant på Teater Galeasen där konstnärlige ledaren Rickard Günther var hans mentor och ganska hårdhänt undervisade i grunderna för regi, via utbildning vid Theâtre Jacques Lecoq i Paris och en succéartad frilanstillvaro som slutade med att han 36 år gammal sökte och fick jobbet som VD för Uppsala stadsteater i längtan efter sammanhang. Hör den intressanta historien om sökprocessen, mötet med press och media och den filosofi och strategi som resulterade i att teatern fick Sveriges Teaterkritikers pris 2009 med motiveringen ”Sveriges mest dynamiska scen”. Vi talar också om några tillfälligheter som ledde till att Linus fick uppdrag på Cullbergbaletten och att han började arbeta med film, den senare historien är dråplig och säger en del om hur motstånd föder kreativitet. Vi talar om skillnader. I att regissera skådespelare och dansare. I teatertradition om vi jämför Sverige och Tyskland, där Linus arbetat. Om skillnaden mellan att vara regissör och att vara teaterchef och ha helhetsansvar. Nu föreläser Linus om kreativt ledarskap utifrån sin gedigna erfarenhet. Missa inte heller en underbar berättelse från Syd-Koster som han hört berättas av sina föräldrar om hur en människas längtan efter konst och kultur kan ta sig uttryck. Om allt detta och mycket mer talar vi. Linus: ”Det arbete som sker inom kulturen, den kunskap som vi har med oss är nödvändigt för ett lands välstånd på så många plan. Rent krasst för företag att bli kreativa och hålla sig framme och kunna konkurrera så behöver man både kunskap och discipliner från kulturen. Men också för att hålla samman ett land. Vi har helt enkelt inte råd att låta bli. För då kommer det att gå dåligt. Då hamnar vi kanske som i USA där Michelangelos staty David leder till att en lärare får sparken. Jag skulle verkligen önska att politiken började formulera visioner där kulturen är en stark del av det.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Alex Bergström, socialdemokratisk kommun och regionpolitiker i Västra Götalandsregionen, bland annat är han ordförande i Kulturnämnden. Wikipedia Alex är en idrotts- och naturintresserad Skaraborgare med särskilt intresse för konst och kultur som gärna går på teater, besöker museer och ser på konst tillsammans med sin fru. Han är kulturpolitiker och har haft uppdrag i styrelserna för Film i Väst och Folkteatern, en teater som nu attackeras av högerpopulister, av ideologiska skäl, menar Alex. Han säger att det är möjligt nu då ”Vargen är i rummet”. Det vill säga att Sverigedemokraterna ingår i regeringsunderlaget och har stort inflytande, det har förändrat spelplanen för hela konst och kulturområdet. När vi ses för intervjun har han just diskuterat en regeringspromemoria inom SKR (Sveriges kommuner och regioner) där det föreslås att Folkbildningsrådet inte längre ska få fördela medel till bildningsförbund och folkhögskolor, utan det ska regeringen göra. SD:s utökade inflytande har förändrat debatten, hur media förhåller sig och att nu ”armlängds avstånd” kan ifrågasättas. Det menar Alex till exempel är anledningen till att inget sades under valdebatten om att konsten och kulturen under Covidpandemin höll många uppe genom kreativa sätt att tillgängliggöra sig trots restriktioner. Alex menar att konst, kultur och bildning inte nämns i debatten. Allting ska mätas och helst inom New Public management. Det språkbruket NPM är hämtat från näringslivet och kulturens immateriella värden går inte att mäta på samma sätt som andra politikområden. Då lämnas dessa frågor därhän, av politiken, av media och därmed i väljarnas medvetande. Alex är en varm förespråkare av folkbildningen och berättar historien om folkhögskolorna. Han berättar även om hur han ser sitt uppdrag som kulturpolitiker. Han ser gärna att det skapas fler mötesplatser för politiker av alla slag och oss från kultursektorn, så som det finns inom andra politikområden. Detta för att öka förståelsen – från båda håll. Lyssna på en erfaren och passionerad kulturpolitiker som arbetar för att konst, kultur och folkbildning ska få sin självklara plats under rubriken ”välfärd”. Han ger också ett boktips för sommaren, ”Bröllopspogromen” , ingen jippobok säger Alex, men mycket läsvärd, inte minst för kulturpolitiker! Alex: ”Ett samhälle utan konst och kultur är extremt torrt och fattigt. Mönstret hur SD tar sig an de kulturpolitiska frågorna är att man börjar med folkbildningen, folkhögskolorna och studieförbunden och sedan går vidare. Då behöver vi, andra partier vara väldigt tydliga och stoppa nu. Nej! Och inte tänka att vi tycker att det kan vi släppa så blir de nöjda, Drag Queens, vissa böcker på biblioteket o.s.v. Då behöver vi en verktygslåda från regeringen för att skydda institutionerna från den klåfingrigheten. Vi har några lagar, bibliotekslagen, museilagen, men vi behöver fler verktyg för att kunna garantera verksamheterna friheten och att de kan vara orädda.”