Bibu, Tygdockan och Äventyret i Sagolandet (SE)
Bibu Tygdockan och Äventyret i Sagolandet Längst bort i Sagolandet, mitt i Regnbågsskogen som var vävd av färgglada tyger, låg en liten butik: Lolas Leksaksverkstad. Denna butik var inte som alla andra – varje leksak som skapades där fick liv vid midnatt. Bibu, en söt tygdocka med rosa hår, lapptäckesklänning och stora knappögon, var en av verkstadens gladaste invånare. Men till skillnad från de andra leksakerna var Bibu mycket nyfiken. Hon ställde frågor, gömde sig i skåp och väckte pratande kuddar mitt i natten. En natt glimmade det under Bibus kudde. ”Vad är det där?” sa hon och lutade sig ner. En liten gnistrande lapp gled fram: Kära Bibu Sagolandet är i fara! Skrattkristallen har blivit stulen. Om den inte kommer tillbaka kommer alla sagor att blekna bort. Vi behöver din hjälp! – Kapten NötNäsa ”Ett äventyr?” ropade Bibu och hoppade upp. ”Jag är redo!” Bibu packade sin lappiga paraply, chokladknapparna och sin gosiga karta. Hon gick ut genom bakdörren i verkstaden och hamnade i Sagolandets Övergångsträdgård. Pratande blommor, kakträd och glassvägar hälsade henne. Till sist pekade en blinkande jättefluga på en svampdörr. ”Äventyr för den som går in, glädje för den som stannar!” stod det ovanför. Bibu gick igenom porten – och vips! Hon flög upp i luften, snurrade runt – och PANG! – landade i Sagolandet... upp och ner! Sagolandet var ett märkligt ställe. I himlen flög sockervaddsfår omkring. Bibu hoppade på ett och njöt av utsikten. ”Studs! Studsa! Här kommer Studsan! Spring!” En grupp studsisar – små varelser med fjädrande ben – sprang från en jättestor kanin som kastade morotsbollar. Bibu fällde upp sitt paraply och seglade ner. ”Hej! Jag hjälper er!” Hon distraherade kaninen med sitt paraply. Studsarna smet undan. Kaninen – som hette Ponsik – satte sig flämtande. Han ville bara leka! Ponsik berättade att den sista som såg Skrattkristallen var Kvittrande Ugglan. Bibu och Ponsik gav sig av mot Upp-och-Ner-Skogen, där träd växte neråt och grodor sa ”Görvak” istället för ”Kvak”. Ugglan sov på dagen och talade baklänges. Hon sa: ”Flög en sten, sprang en fågel, Kristallen finns där fågelns spegel.” ”Det är ett rim!” sa Bibu. ”Kristallen finns hos en fågel!” Och där, dansande bland träden, kom en neonskimrande fågel: ”Jag är Kvitter! Men ni får kristallen först när ni klarar Gåtfisken!” Gåtfisken bodde i Skumbubblsjön under Sockertoppsbergen. Vattnet doftade som kola och bubblor svävade överallt. Fisken ställde tre frågor: ”Jag finns alltid ovanför men faller aldrig. Vad är jag?” Svar: Himlen ”Ju mer du tar, desto större blir jag. Vad är jag?” Svar: Ett hål ”En stad där bara du finns. Vad är jag?” Svar: En dröm ”Du är klok, tygdocka!” sa Gåtfisken. ”Kristallen är din – men akta dig för Skrattdrottningen!” Skrattdrottningen och Kristallen: Skrattdrottningen var Sagolandets färgstarka men lite tokiga ledare. Hon var inte elak – bara lite för glad i skämt. Hon hade lånat kristallen för att ha kul, men blev ertappad av Kvitter. Bibu pratade med henne. ”Jag behövde bara lite skratt,” sa drottningen. ”Jag överdrev kanske... lite.” ”Okej,” sa Bibu. ”Men bara om du är med på att ordna en skrattfest för alla!” Skrattfesten och Hemresan: Ballonger, pratkakor, dansande tårtor och fnissande regnbågar – hela Sagolandet firade! När Skrattkristallen sattes tillbaka blev alla sagor levande igen. Bibu tittade tillbaka på världen hon räddat. ”Vilket äventyr!” viskade hon. När hon la sig i sin säng igen låg där ett nytt brev: Tack Bibu, Sagorna skrattar igen. Kapten NötNäsa Och Bibu somnade… kanske väntade nästa äventyr redan imorgon!
